Bläckfisk...
Jag glömmer aldrig en gång på 80-talet och jag inte var mycket mer än tjugo år. Det hade slaktats på gården och plötsligt knackar det på dörren - utan att någon kliver in. Man gör inte så på landet om man känner varandra. Utan då knackar man, öppnar dörren och ropar ”hallå”. Det måste alltså stå en främling på utsidan och jag gick för att öppna. Men det var ingen främling - utan pojkvännen. Först säger han ingenting, men så öppnar han munnen och utbrister ”ikväll vill jag ha oxsvanssoppa”. I samma stund orden trillar ur hans mun, slänger han fram en stor oxsvans. Jag studsar till. Svansen har päls och i änden sitter det karaktäristiska skägget. Svansen är kapad och det enda som saknas är själva kossan. Jag får svansen i handen och känner att den är tung och varm.
Som nybliven bondmora skulle jag fort och på ett humoristiskt sätt kastas in i lantbrukets krassa värld. Det är lätt att glömma att det vi äter från våra tallrikar inte sällan är mat som en gång levt. Det gäller att kunna ta tillvara på allt vid en slakt och detta var det ultimata mandomsprovet. Misstroget tittade jag på svansen och förstod inte hur man skulle göra för att få den från detta tillstånd, till en god och mustig oxsvanssoppa. Trots att jag var novis gjorde jag mitt tappra försök. Men uppgiften visade sig vara för svår och resultatet därefter, soppan blev oätlig.
För en husmor får ett misslyckande inte stå i vägen för framtida utmaningar. Snart blev det nya styckdetaljer att lära sig laga mat på. Äldre kokböcker och goda råd från andra bondmoror blev vägen som stakade mig framåt. Saltrulle, leverpastej och köttsoppa... Idag vittnar min gamla kokbok om att jag lagat de flesta rätterna däri med mina små egna noteringar plitade i kanten. Och varje gång jag som matlagerska får en ny utmaning så brukar jag tänka tillbaka på händelsen med kosvansen.
Nu hände det igen. Häromdagen stod en grek på kajen och räckte över en påse med fem bläckfiskar i. Klentroget tittade jag och min man ner på blötdjuren. Ingen hade rensat bläckfisk förut och antalet gånger jag tillagat dito kan räknas på ena handens fingrar. Bläck överallt och segt kött var första tanken. Men samtidigt, den var gratis och bläckfisk KAN smaka fantastiskt gott. Vi bestämde oss att ge det ett försök.
Det visade sig vara busenkelt att rensa bläckfisk och snart låg den filead och klar på hushållspapper. Mortlad timjan och rosmarin i en skål med olivolja, riven vitlök, finhackad schalottenlök, färsk chili och pressad citron. Dofterna lovade gott. Innan bläckfisken delades i mindre bitar slogs den med kötthammare för att möras. Sen åkte den i pannan där den bryntes och så slogs marinaden över och fick puttra i tio minuter till.
Bläckfisken blev förvånansvärt mör och till serverades ratatouille och en bit färskt bröd. Vitlöken, citronen och hettan från chilin lyfte verkligen rätten. Vi skrapade faten och sög upp den goda marinaden med det grekiska lantbrödet. Triumferande konstaterade jag, att det gått betydligt bättre den här gången - än den för trettio år sedan då jag fick en svans i näven. Bläckfisk på menyn är här för att stanna!!!
